Det är, som jag tidigare skrivit, över tio år sedan jag såg Bullet in the Head senast. Det är alltid lite risky att se om filmer som man tyckt mycket om men inte sett på väldigt länge. När jag upptäckte John Woo för första gången öppnades en helt ny värld för mig. Aldrig tidigare hade jag sett sån fartfylld och snygg action tidigare. Jag var frälst och har varit tokig i Hong Kong-film sedan dess. När Woo gjorde sina actionklassiker i slutet av 80-talet och början av 90-talet var han ohotad mästare. Ingen annan kunde leverera samma vackra actionscener. Hollywood fattade inte ett schmack och gjorde forfarande Steve Seagal-dravel. Men det har det har ju gått några år nu och tittar man på vilken action-rulle som helst så kan man se arvet från Woo. Slow-motion. Fladdrande kläder. Kulor i massor. Det som en gång var unikt och kändes som bara vårt är idag allmängods. Därför har jag varit lite rädd för att gå tillbaka till klassiker som Bullet in the Head. Hur kommer jag se den med dagens avtrubbade ögon?
Men, den står sig fortfarande rätt bra. Den är inte lika bra som Woo’s mer kända verk som Hard Boiled eller The Killer. Vilket kanske också är en av anledningarna att jag inte köpt den på DVD tills förrän nu. Den börjar lite segt i 60-talets Hong Kong men handlingen flyttas snabbt till ett brutalt Vietnam. Och när det väl hettar till och pistolerna plockas fram så håller den världsklass.
En intressant detalj med Bullet in the Head är att de finns i rätt många versioner. Woo ursprungliga version var 3 timmar lång och han tvingades klippa ner den för att passa den tidens bioformat. Dessutom censurerades den kraftigt av filmbolaget. Det finns en uppsjö av olika versioner som alla har någon scen som inte finns med i andra versioner. Diskussioner om vilken som är den ultimata version har länge varit ett hett ämne bland fans av Hong Kong-film. Återkommer i ämnet.
Minirecension: Vilken skitfilm! Jag borde ju fattat det eftersom Ekin Cheng var med, men man lär sig visst aldrig. Vampyrer, swords play och kvinnliga actionhuvudroller låter ju bra på pappret. Men det är det inte. Det är som en riktigt kass Blade, men helt utan teaterblod. Plus hårsprayade cantonpopidoler. Jag känner mig lurad och bedragen.
Senaste kommentarer