En blogg om Comics, Marvel, Super Heroes, Science Fiction, Hellboy, X-men, Hong Kong Cinema, Anime
Precis som Seriehyllan så tycker jag att Warren Ellis och Simone Bianchis första nummer av Astonishing X-men är riktigt riktigt bra. Otroligt skönt efter den rätt trista Divided We Stand. Jag tänker inte ge mig på någon recension, läs Seriehyllans istället. Men några bra länktips tänkte jag ändå bjuda på.
Här finns en del riktigt fina konceptskisser av Bianchi. Sen så har Popcultureshock.com en rätt intressant videointervju med samme glade italienare här.
Jag är barnsligt förtjust i efter-katastrofen-filmer. Men jag kan inte riktigt greppa denna film. Det är lite väl uppenbart vart plagiaten kommer ifrån. Det börjar med ett virus som bryter ut i Skottland — inte helt olikt 28 Days Later. Hela landet omsluts av en mur och de smittade få klara sig på egen hand. Men smittan sprider sig några år senare och för att hitta ett botemedel skickas ett team in bland ruinerna — inte helt olikt Escape from New York. Där stöter teamet på överlevande med mohikanfrippor och tuffa skrotbilar — inte helt olikt The Road Warrior. Dessutom lyckas otroligt nog lite medeltida riddare smyga sig in.
Doomsday är ju inte direkt dålig. Det är en rätt ok och underhållande film. Den är bara lite dum helt enkelt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Secret Invasion, Marvels pågående stora crossover. Å ena sidan gillar jag verkligen stora event med massor av karaktärer inblandade, liknande den klassiska första Secret Wars. Å andra sidan tycker jag att Marvel krånglat till rätt mycket den senaste tiden med olika märkliga stora förändringar. Jag tänker främst på Civil War och Brand New Day. I korthet går Secret Invasion ut på att Skrulls under ett antal år fört bort superhjältar och ersatt dem med sina egna. När detta uppdagas bryter givetvis värsta paranoian ut. Vem är egentligen människa? Vem är Skrull?
Jag har läst de tre första delarna i miniserien på åtta delar som är huvudberättelsen i crossovern. Och förutom min reservation ovan så tycker jag att det än så länge känns rätt lovande. Marvel verkar ha planerat denna crossover rätt länge, och en hel del ledtrådar ska tydligen finnas i olika tidningar som publicerats innan crossovern startade. Dessutom verkat det finnas en stor koppling till Civil War. Läs mer efter hoppet om du inte är rädd för spoilers.
Här kommer ytterligare en recension från crossovern Divided We Stand. Den tidigare recenserade run’en i Uncanny X-men var ju lite av en besvikelse. Det är däremot inte The Only Game in Town. Vilket faktiskt var lite av en överraskning. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av X-factor tidigare utan mest köpt den när den ingått i någon pågående mutant-crossover. Så också denna gång, men med skillnaden att jag nu faktiskt tecknat en riktig prenumeration.
Efter X-mens splittring i Messiah Complex så är X-factor den enda fungerande mutantgruppen. Om man inte räknar med X-force, en sorts black ops ledd av Wolverine (mer om detta i en kommande recension). Jamie Madrox, a.k.a the Multiple Man kämpar med att hålla ihop gruppen och förhindra att även den splittras. Samtidigt verkar den gamle 70-talsskurken Arcade ha tagit över hela Mutant Town.
X-factor har en mer nedtonad och realistisk känsla än vad många andra mutanttitlar har. Och jag gillar just det. Det är en skön kontrast till mer konventionella x-titlar.
Betyg: 3 starka av 5 Madrox kloner
Jag har ju ondgjort mig en del den senaste tiden över Mike Mignola. Därför är det kul att Dark Horse presenterar en rolig Hellboy-nyhet. Mike kommer själv både skriva och illustrera ett nytt Hellboy-äventyr. Det rör sig visserligen bara om en one-shot, men ändå — riktigt roligt! In the Chapel of Moloch släpps i slutet av oktober och kommer vara 32 sidor långt. Läs mer på darkhorse.com.
Mutant crossovern Divided We Stand börjar lida mot sitt slut. Jag har just läst klart X-factor och X-men Legacy och recensioner kommer att dyka upp snart. Men innan dess tänkte jag berätta lite om den del av denna crossover som positivt överaskat mig mest. X-men: Divided We Stand är en två delars serieantologi som i korta historier berättar olika mer obskyra x-mäns öden under crossovern. Alla av olika författare och illustratörer. Allt är givetvis av skiftande kvalitet, vissa är halvdåliga och vissa riktigt bra. Sammantaget är det dock en rätt behagligt läsupplevelse om man gillar mutanter. Jag gillar verkligen formatet med korta berättelser som behandlar mindre karaktärer och företeelser.
Betyg: 3 av 5
Kollade igenom lite gamla länkar och hittade Confession of a Pop Culture Addict. Han har en rätt rolig story om när någon försöker dra ett superhjälteskämt. Otroligt geekigt.
Med tanke på mina inlägg den senaste tiden kan man nästa tro att detta är en ren serietidningsblogg. Så jag slänger in en snabb recension på senaste sedda Hong Kong-rulle.
Three Kingdoms Resurrection of the Dragon har fått rätt sval kritik från olika HK-siter. Mycket för att det ska vara kommersiellt fluff. Och på sätt och viss är det väl just det. Men jämfört med besvikelsen och tidigare recenserade An Empress and the Warriors så är det här rena Bergman. Det är en helt OK wuxia i historisk miljö med stor budget, baserad på den klassiska kinesiska äventyrsromanen Romance of Three Kingdoms, och med Andy Lau och Sammo Hung som huvudroller. Action-sekvenserna är korrigraferade av Hung själv och håller hög klass. Det är just dessa som är filmens största behållning. Lite skön underhållning helt enkelt.
Intressant är att även John Woo’s Red Cliff är en filmatisering i av precis samma roman. Första delen lanserades just i dagarna. Tror att den kommar vara strået vassare en Three Kingdoms.
Betyg: 3 av 5 karatepinnar
Efter ett tips från APTPTT så köpte jag första volymen av The Boys av Garth Ennis och Darick Robertsson. Jag gillade Ennis Preacher när den kom ut i mitten av 90-talet. Allt var grymt och härligt våldsamt, men av någon anledning tappade jag intresset efter några nummer. Utöver Preacher och det han gjort med Punisher så är han hyfsat obekant för mig.
The Boys kretsar kring en minst sagt suspekt gren av CIA som har till uppgift att hålla koll jordens ökande antal superhjältar, s.k. Supes. Inte helt olikt Alan Moores Top 10 — bara betydligt mer våldsamt, sexigt och politiskt inkorrekt. Moores superhjältepoliser är just… poliser. The Boys är ett gäng psykopater med egna agendor som tar till vilka smutsiga medel som helst för att få jobbet gjort.
Jag måste säga att jag gillar The Boys otroligt mycket. Det är alltid kul med den här formen av superhjälteserier som leker med själva genren. Volym 2 ligger på inköpslistan.
Betyg: 4 av 5 insparkade skallar
Senaste kommentarer