Manifest Destiny – The Big One

Dags att skriva något mer konkret om höstens och vinterns stora mutanthändelse, Manifest Destiny. Marvel verkar gilla att klumpa ihop ett stort antal titlar till en gemensam större historia. Divided We Stand senast var ett mindre lyckat exempel på detta. Det var rätt få titlar som verkligen kändes som att de hörde ihop. Därför ska det bli intressant att se hur MD fungerar. Jag antar att X-mens nya hem San Francisco, och den fristad för världens mutanter som byggs där, är den gemensamma nämnaren.

Manifest Destiny är förövrigt en term inom amerikansk historia. Det går ut på att det var förutbestämt att USA skulle territoriellt expandera västerut. Massor av info finns såklart på Wikipdia. Kom inte och säg att det inte är allmänbildande att läsa serier!

Av de titlar som ges ut, och av det jag läst, så är Astonishing X-men helt klart den mest lovande. Uncanny är jag som bekant fortfarande rätt skeptisk till. Annars så tycker jag att Wolverine-titlen ser intressant ut. Logan fightas mot triaden i San Franciscos Chinatown. Kan bli bra.

All information om alla titlar och när de ges ut finns efter hoppet.

Be Kind Rewind

Jag trodde Michel Gondrys Be Kind Rewind skulle vara någon slags Clerks där Jack Black och Mos Def springer runt i wellpapp och spelar in nya versioner av klassiska filmer. Istället kändes det lite mer som en Empire Records. Den lilla videobutiken med bara VHS som kämpar för sin överlevnad mot överheter som stora kedjor och politiker som vill röja upp i slummen. Inte för att det gjorde filmen dålig, jag blev bara förvånad. Ibland fantiserar men ihop vad en film ska handla om, och får något helt annat när man väl ser den.

Men varför måste Jack Black alltid sjunga och dansa i varenda film han är med i? Något sorts jävla ticks eller? Lägg av!

Uncanny X-men #501: SFX Part 2, All Tomorrow’s Parties

OK, nu är smekmånaden över för Uncanny X-men. I jubilemumsnumret 500 från förra månaden så kändes det som att tidningen var på rätt väg igen och med nummer 501 är det lite upp till bevis att det verkligen är så.

Ed Brubakers Captain America

Den är stor. Den är tjock. Den är tung. Men framför allt är den min och jag har just läst ut den!

Ed Brubakers första omnibus med Captain America är 720 sidor lång, täcker in nummer 1-25 plus två one-shots och är helt fantastisk. Serier som denna är anledningen till att jag älskar amerikanska serier över allt annat. Nu hoppas jag på att en volym 2 släpps snart.

Machine Man

Machine Man är en rätt märklig karaktär i Marvels universum. Allt började som en spin-off till Kubricks 2001: A Space Odyssey i mitten av 70-talet. Men på något sätt hamnade han i det officiella Marvel universumet och fick en egen tidning. Under 80-talet tecknades han av Barry Windsor-Smith. För något år sedan var han med i Warren Ellis och Stuart Immonens helt fantastiska Nextwave, och just nu gör han ett inhopp som ersättare till Angel i X-men: First Class 13-14.

War Machine

Jag läser inte särskilt mycket Iron Man men det här får mig att bli riktigt pepp. War Machine gör ett inhopp i Iron Man: Director of S.H.I.E.L.D. #33 som kommer ut 17 september. Kom ihåg att spara lite av lönen/månadspengen så att ni har råd att köpa den.

Mera Olivetti

Youtube har en rätt intressant video som visar hur Ariel Olivetti från gårdagens inlägg färglägger. Tio minuters Photoshop-trollande. Kolla på egen risk, chefen kanske kommer!

Cable #1-5: War Baby

Jag hade inga egentligen förväntningar på denna titel överhuvudtaget. Anledningen till att jag köpte Cable #1 var dels för att jag ville se om den var bra, men främst för att den hade den där lilla förhatliga DWS-loggan på omslaget. Och jag är inte något jätte stort fan av Cable sedan tidigare, så jag är tydligen en rejäl sucker när det gäller att gå på Marvels marknadsföringsknep.

Tävling!

Sitter och tömmer den gamla telefonen på bilder och hittade den här bilden från förra sommaren. Jag blev helt salig när jag såg den här bilen. Så, vad är det som är geekfaktorn?

El Orfanato

Ytterligare en spanskspråkig film på bloggen. El Orfanato, eller Barnhemmet på svenska, är en riktigt bra skräckfilm. Visst, jag har sett denna typ av spökhistoria så många gånger i en uppsjö av J-Horror-filmer de senaste åren att jag velat spy på det. Men denna känns på något sätt fräsch — trots att den använder sig av precis samma dramaturgiska knep som sina asiatiska föregångare. Kanske har det något med miljöbytet att göra? Kanske är det just faktumet att den är på spanska? Den har i alla fall en stämning som jag gillar. Filmen är producerad av Guillermo del Toro och har vissa likheter med hans El laberinto del fauno. För regi står Juan Antonio Bayona, som jag tyvärr inte har någon koll på. Det enda jag kan klaga på med denna film är det lite väl puttinuttiga slutet. I min smak hade det kunnat få vara lite saltare och mörkare. Men fram tills dess är den 100-procentig! Rekommenderas starkt!

Betyg: 4 av 5 psykotiska barn i juteväv