En blogg om Comics, Marvel, Super Heroes, Science Fiction, Hellboy, X-men, Hong Kong Cinema, Anime
Warren Ellis’ Astonishing X-men: Ghost Boxes, inte att förväxla med huvudarcen Ghost Box i tidningen Astonishing X-men, är vad man skulle kunna kalla överkurs. Mestadels för att det är fyra stycken rätt obskyra historier, som alla har en rätt lös koppling till den stora arcen. Alla fyra handlar om vad som hade hänt om Logan inte hade lyckats hindra Subject X från att aktivera ghost boxen. Lite av en What if?-historia helt enkelt.
Boom Crash Bang! Jag har tjatat om hur fantastiskt Old Man Logan är rätt länge nu. Både här och på annat håll. Men det här numret toppar fan alla de fyra nummer som släppts tidigare. Äntligen får vi reda på vad det som gjort Logan till att bli en sån fridens man att han aldrig poppat klorna på 50 år. Och det är en rejäl brawl det handlar om. Jag tror aldrig jag sett Wolverine gå lös så brutalt, och med så mycket grafiskt övervåld. Ett stort gäng superskurkar gör gemensam sak och attackerar Xaviers skola. Och Wolverine skär dem i småbitar helt själv. Men vänta nu? Något stämmer inte riktigt. Vart är resten av X-men när skolan attackeras? Och varför är Bullseyes sista ord innan han dör så kryptiska? Saker och ting är inte riktigt vad de ser ut att vara. Men det vore taskigt att avslöja vad det handlar om här. Det är lite av en twister.
Det är bara att lyfta på hatten åt Mark Millar för andra gången den här månaden. Högsta betyg! Det här är så ofantligt bra att jag har svårt att hitta ord för att beskriva det. Fulländat kanske. Det är otroligt en brutal historia som målas upp. Men också otroligt sorglig. Nu är det bara att hoppas på att Millar håller tungan rätt i munnen och inte sjabblar bort det här med de tre avslutande numren. Jag har sett allt för många miniserier och arcs som avslutats otroligt svagt senaste tiden för att riktigt våga ta det för givet.
Manus: Mark Millar
Illustration: Steve McNiven
Tusch: Dexter Vines
Färg: Morry Hollowell
Förlag: Marvel
Betyg: 5/5
Det hät ser otroligt intressant ut. Warren Ellis skriver. Gianluca Pagliarani tecknar. Kommer ut på Avatar Press i april. Ellis kallar det ”Deadwood möter Buck Rogers”. Kolla in tre rätt trevliga skisser efter länken.
När nummer 251 av Uncanny X-men kom ut i november 1989 så var det det snyggaste jag hade sett i hela mitt femtonåriga liv. Av omslag vill säga. Jag kommer ihåg hur jag och min enda serieläsande kompis satt och dräglade över hur ofantligt vackert vi tyckte att Marc Silvestris grönlila mästerverk var. Kompisen har jag ingen aning om vart han tagit vägen. Tidningen ligger i ficka och backer board i en box på hyllan i rummet som jag skriver detta. Man har sina prioriteringar.
Som en del andra bloggar gjort så antar även jag Staffans utmaning och skriver en lista över vad 2009 har att ge i serieväg. Kolla in vad några andra har skivit här: Weltklasse serier, Simon säger och Draken och Flodhästen. Mina listor domineras givetvis av USA och superhjälte-stuff/fluff.
Det var länge sedan jag läste ett nummer av Uncanny X-men och efteråt inte hade något att klaga på. Med nummer 505 så känns det faktiskt som att titeln håller på att lyfta. Matt Fraction och Terry Dodson verkar ha fått ordning på det gamla sorgebarnet. Ok, det är bitvis rätt rörigt och kanske lite för många trådar på en och samma gång, men det är i alla fall en intressant berättelse som målas upp. Till skillnad från den förra arcen SFX som var en riktig dödsjäspning. Intressantast i detta nummer är sidohistorien med Peter ”Colossus” Rasputin. Sedan Kitty dog har Peter inte riktigt varit sig själv och spenderat rätt mycket tid med vodka och borscht i San Franciscos rysktalande kvarter. Soft att se X-mens muskelman disillusionerad och på dekis.
Manus: Matt Fraction
Illustration: Terry Dodson
Tusch: Rachel Dodson
Färg: Justin Ponsor
Förlag: Marvel
Betyg: 3++/5
Igår passade jag på att läsa lite grejer som legat på hög och väntat. Grejer som jag inte känt mig så jätteengagerad att ta tag i. Bland annat läste jag arcen Horror Business i Deadpool nummer 4-5. En rätt meningslös historia faktiskt. Deadpool är fattig och tar därför ett till synes svinenkelt uppdrag. Döda en plastikkirurg som använder sig av en rätt okonventionell metod — han gör folk unga och vackra genom att förvandla dem till zombies (?!). Konceptet känns bara dumt och tillkrånglat och historien helt urvattnad. Deadpool brukar ha en humoristisk touch som ibland kan pigga upp sådana här historier, men i Horror Business så känns den bara trött. Jag har beställt nummer 6, men frågan är om inte det blir det sista.
Manus: Daniel Way
Illustration: Carlo Barberi
Tusch: Sandu Florea
Färgläggning: Marte Gracia
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Cable har varit rätt risig den senaste tiden. Jag tycker att de första fem numren, arcen War Baby, var rätt bra. Men efter det har det gått rakt utför. Cable har fortsatt att gömma sig från Bishop i en alternativ version av framtiden och bland annat ägnat sig åt att slåss mot någon sorts rasblandning mellan människor och kackerlackor. Nej, jag skojar inte. Risigt som sagt.
Men i och med Messiah War, som är uppföljaren till den rätt lyckade minicrossovern Messiah Complex från 2007, så ser det ljusare ut. Messiah War kommer att gå i Cable men även i X-force och kommer att inledas med en one-shot, X-force/Cable Messiah War Prologue, som släpps den 25:e mars. Inte helt olikt Original Sin som gick i X-men: Legacy och Wolverine: Origins för några månader sedan. Av omslaget att döma så ser det härligt dystopiskt ut.
Den här kategorin snor jag helt fräckt från kollegan Weltklasse Serier. Varje gång jag ser omslaget till Nextwave: Agents of H.A.T.E. nummer 11 så skrattar jag. Det är bara en dåre som Warren Ellis som kan formulera det så här väl. Kolla längst till höger på plakatet som Machine Man håller upp. Mark Millar skrev ju som bekant miniserien som var själva navet i Civil War för några år sedan. För övrigt ska du läsa Nextwave. Bättre än Civil War.
Jag har jobbat rätt mycket den senaste veckan. Vardag och helgdag. Ofta sent in på nätterna. Bloggen har därför blivit svårt lidande. Och även serieläsandet. Men jag har ändå hunnit med att läsa några bra grejer. Bland annat det senaste numret av Mark Millars och John Romita Jrs Kick-Ass. Omslaget till det femte numret skryter med att det är: «The Hottest Comic Book in the World Ever!» Vare sig det är ironiskt menat eller om de fått storhetsvansinne, så har de klart helt rätt. Du kan faktiskt inte läsa något bättre än Kick-Ass just nu. Punkt slut. Alla kategorier. Ingen idé att opponera sig. Om du är en av dem som är tveksam inför att läsa superhjälteserier men är trött på din gamla nötta Watchmensamling så kan Kick-Ass säkert vara något för dig.
Senaste kommentarer