Tävla på Shazam.se och vinn grejer!

Just nu kan du vinna gamle Ben Grimm a.k.a The Thing på Shazam.se. Tävlar gör du här: http://www.shazam.se/2009/04/08/dunkardags-vinn-thing/

Det har varit rätt trögt här som ni säkert har märkt. Men det beror inte alls på att jag tröttnat på bloggandet. Snarare tvärtom. Tillsammans med seriebloggande superstjärnor som Geekporr, Seriehyllan och Mäla kommer jag att skriva på den nylanserade seriebloggen Shazam.se. Därför har det inte funnits så mycket tid att blogga den senaste veckan. Den har gått åt att göra klar och få upp bloggen. I dag blev vi klara. Så från och med nu kan du får ditt begär av att läsa om tecknade serier och annan junk tillfredställt fyra gånger upp. Vad som händer med Junkultur? Det får vi se. Vet inte riktigt

www.shazam.se

Nej jag har inte sett den ännu. Däremot tänkte jag under dagarna sammanställa vad svenska media skriver om filmen.

”Filmversionen av serieromanen ”Watch­men” är inte formulländad och väl trogen originalet, men ändå den mest fantasieggande av senare års superhjältefilmer” – Mårten Blomkvist på DN, betyg 3/5

”Watchmen” – mästerverk eller kalkon? – Henrik Arvidsson på DN sammanfattar vad amerikanska kritiker tycker

”Watchmen blir till slut en coolt förpackad smällkaramell utan mycket innehåll” – Miranda Sigander på Expressen, betyg 3/5

”För den som vill ha snabb action är ”Watchmen” för rörig. För den som vill ha något att tänka på är filmen för ytlig.” – Jens Peterson på Aftonbladet, betyg 3/5

”Utan att ha läst Alan Moores och Dave Gibbons klassiska serieroman, utgiven av DC Comics 1986, indikerar bland annat speltiden att filmskaparna är så trogna originalet de kan.” – Emma Engström på GP, betyg 3/5

”Historien kräver dock en regissör som kan hålla i allt detta. Det klarar inte Zack Snyder riktigt, emellanåt blir det bara för mycket för honom.” – Björn G Stenberg på Uppsala Nya Tidning, betyg 3/5

När första numret av Cable kom ut för drygt ett år sedan var jag riktigt imponerad av hur bra den faktiskt var. Arcen War Baby i de första fen numren höll i mina ögon riktigt hög klass. Men sen gick det utför. Borta var den dystra postapokalyptiska tonen och istället fick vi en rätt märklig science fiction-historia. Muterade kackerlackor och annat trams. Men nya Wasteland Blues är en återgång till de första numren. I början av detta nummer spränger Cables allierade en bomb som ska utplåna ovan nämna skalbaggar. Utan att riktigt veta hur det kommer påverka de människor som fortfarande lever. Självklart går det åt helvetet och Cable och Hope (mutantbarnet från Messiah Complex) är tvungna att fly in i framtiden. Och eftersom tidsmaskinen i Cable arm (jo det är rätt snurrigt, jag vet) har pajat så kan de bara hoppa framåt i tiden. Som ett resultat av bomben hamnar de i ett öde landskap utan några tecken på liv över huvudtaget. De hoppar fram några tusen år. Samma landskap. Rätt jobbig sits med andra ord. Vilket faktiskt gör att numret berör en på något litet vis.
Cable har som titel genomgående fått rätt dålig kritik både av fans och av kritiker. Exempelvis får detta nummer hela 1 av 5 i betyg på Comicvine. Jag verkar vara rätt ensam om att tycka att Cable ändå är en rätt OK tidning. Antar att det är min kärlek till hela ”efter katastrofen”-grejen som gör att jag gillar den. Något jag däremot inte gillar är den nye, dock tillfällige, illustratören. McKelvie tecknar helt sjukt stelt och tråkigt med total avsaknad av personlig stil. Ariel Olivetti är tack och lov tillbaka i nummer 13 de den efterlägtade minicrossovern Messiah War startar.

Manus: Duane Swierczynski
Illustration: Ariel Olivetti och Jamie McKelvie
Tusch: Jamie McKelvie
Färg: Guru Efx
Förlag: Marvel
Betyg: 3-/5

Marvels från 1994 är både en av mina personliga favoriter och en Marvel Comics’ absolut största succéer genom tiderna. Miniserien om nyhetsfotografen Phil Sheldon med superhjältar som specialitet skapade framgångsrika karriärer för dess två upphovsmän Kurt Busiek och Alex Ross. Serien som var helt målad i akvarell återberättade ett antal centrala delar ur Marvels tidiga historia sett ur fotografen Sheldons öga.

I höstas kom nyheten om att denna klassiker skulle få en uppföljare. Dock utan medverkan av illustratören Ross. Hittills har fyra nummer kommit ut av Marvels: Eye of the Camera och jag har läst de tre första. Innan jag läste dem tänkte jag att det var dags att damma av originalet som jag inte läst på flera år. Dels för att kunna hålla koll på kontinuiteten, men också för att kunna jämföra den nya miniserien med den gamla. Det som slår mig när jag läser Marvels är hur otroligt väl den åldrats. Den känns fortfarande lika aktuell idag som den gjorde för 15 år sedan. Till stor del beror det så klart på att det är en serie som tittar tillbaka i tiden. Det gör att den inte känns tidstypisk. Men det beror också på att den håller otroligt hög kvalitet. Samtida 90-talsserier från Marvel håller sällan den här klassen och kan så här i efterhand kännas rätt lama.

Hur känns då Eye of the Camera i jämförelse? Till att börja med måste det påpekas att en jämförelse i sig är rätt orättvis. Originalet är ju så fantastiskt. Men även med det i åtanke så är de tre numren jag läst lite av en besvikelse. Och det har inget att göra med att Ross inte är med i projektet. Jay Anacleto gör ett helt ock jobb som ersättare. Han har visserligen en helt annan stil än Ross, men det spelar egentligen ingen roll. Problemet ligger snarare i att Busiek med sin berättelse inte skapar något nytt. Det är i princip en upprepning av det han redan berättat. Visst det har gått några år och allt är inte likadant, men jag tycker inte att historien utvecklas nämnvärt. Det som gjorde Marvels så bra var inte de delar som handlade om hjältarna. Istället var det Sheldons privata öden och förehavanden som gav serien dess nerv. Busiek försöker hotta till serien med att drastiskt förändra Sheldons liv (tänker inte berätta vad det är) men i mina ögon hjälper det inte. Och trots att det egentligen är mer dramtiskt än i originalet så berör det på något sätt inte lika mycket. Och nu måste jag återkomma till det där med att det är en orättvis jämförelse. Hade denna serier inte varit en efterföljare utan helt ny och frisående så hade jag nog varit mer positiv. För det är absolut ingen dålig serier. Men eftersom jag ser den stå sida vid sida med en absolut klassiker så vet jag hur bra den hade kunnat vara. Och det lever den tyvärr inte upp till.

Eye of the Camera är lite som ett gammalt favoritband som försöker göra comeback. De kan aldrig bli lika bra som det en gång var. Hur mycket de än försöker.

Manus: Kurt Busiek
Illustration: Jay Ancaleto
Färg: Brian Haberlin
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5

Tidigare skrev jag om Marvels egna podcast som rätt lättsam och reklamig. iFanboy är rena motsatsen. Det kan nog inte bli mer geekigt. Orkar du med tre seriegeeks som sitter och tjatar i runt en timme om veckans släpp så är det här podcasten för dig. Oftsast utser det ett nummer till ”Pick of the Week” och diskuterar det rätt grundligt. Jag har någon sorts hatkärlek till de här killarna. Å ena sidan kan de ibland känns extremt insnöade och anala. Men å andra sidan är de ofta väldigt kunniga och pålästa. Och ibland till och med rätt roliga med sin brutala ärlighet.

» iFanboy

Idag skiver DN om kvinnliga (super)hjältar. Pernilla Ahlsén skriver en rätt kompetent artikel om varför det inte finns några svenska kvinnliga serieskapare som skapar hjältefigurer. Jag skulle nog vilja utöka frågeställningen. Finns det överhuvudtaget några svenska serier med hjältar? Vare sig av/för kvinnor eller män. Jag är långt ifrån en seriehistoriker, men jag skulle vilja påstå att vi i Sverige aldrig haft någon större tradition att skriva äventyrsserier. Det finns såklart undantag men vår serieflora verkar mest bestå av antingen humor eller det konstnärligt biografiska. Varför det är så vore intressant att ta reda på.

Sweet Holly Molly! Det är ett av de bättre Avengers-nummer jag läst på länge. New Avengers kommer utan tvekan att var en av det intressantaste titlarna att följa under Dark Reign. Brian Michael Bendis skriver som om han vore nyfräst. Dialogen är snabb och rapp. Handlingen fartfylld och intensiv. Precis det man förväntar sig från Bendis. Långt ifrån den rätt slappa sörja han skrev i Secret Invasion. New Avengers känns som en fullständigt naturlig följd av Secret Invasion. Inget krystat. Inget konstigt. Och fullkomligt okomplicerat. Jag gillar det. Billy Tan medverkan höjer naturligtvis även det det totala intrycket av New Avengers. Han når kanske inte riktigt upp emot det höjder han presterade i Rise and Fall of the Shi’ar Empire för några år sedan, men det är lik förbannat riktigt riktigt bra.
New Avengers är minst sagt rätt förbannade att se Norman Osborne och hans Dark Avengers på TV stå och sno deras identiteter. På bästa sändningstid dessutom. Jag snackar så klart om Dark Avengers första framträdande i Dark Avengers #1. Men istället för att sitta sura i Captain Amricas lya bestämmer de sig för att tackla problemet head on. Det kommer garanterat bli en hel del stora fajter mellan de ”nya” och de ”mörka” i de kommande numren. Jag ser redan fram emot det. Bästa scenen i detta nummer är givetvis när Luke Cage smackar skiten ur Bullseye och Venom med en kofot. Känd från Geekporrs Att få stryk #38.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Billy Tan
Tusch: Matt BATT Banning
Färg: Paul Mounts
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5

Hej vi heter Marvel. Vi gillar pengar. Därför suger vi ur varenda möjlighet till att casha in på våra karaktärer. Denna gång i formen av musikal. Hej då. Via marvel.com.