Cable #11

När första numret av Cable kom ut för drygt ett år sedan var jag riktigt imponerad av hur bra den faktiskt var. Arcen War Baby i de första fen numren höll i mina ögon riktigt hög klass. Men sen gick det utför. Borta var den dystra postapokalyptiska tonen och istället fick vi en rätt märklig science fiction-historia. Muterade kackerlackor och annat trams. Men nya Wasteland Blues är en återgång till de första numren. I början av detta nummer spränger Cables allierade en bomb som ska utplåna ovan nämna skalbaggar. Utan att riktigt veta hur det kommer påverka de människor som fortfarande lever. Självklart går det åt helvetet och Cable och Hope (mutantbarnet från Messiah Complex) är tvungna att fly in i framtiden. Och eftersom tidsmaskinen i Cable arm (jo det är rätt snurrigt, jag vet) har pajat så kan de bara hoppa framåt i tiden. Som ett resultat av bomben hamnar de i ett öde landskap utan några tecken på liv över huvudtaget. De hoppar fram några tusen år. Samma landskap. Rätt jobbig sits med andra ord. Vilket faktiskt gör att numret berör en på något litet vis.
Cable har som titel genomgående fått rätt dålig kritik både av fans och av kritiker. Exempelvis får detta nummer hela 1 av 5 i betyg på Comicvine. Jag verkar vara rätt ensam om att tycka att Cable ändå är en rätt OK tidning. Antar att det är min kärlek till hela ”efter katastrofen”-grejen som gör att jag gillar den. Något jag däremot inte gillar är den nye, dock tillfällige, illustratören. McKelvie tecknar helt sjukt stelt och tråkigt med total avsaknad av personlig stil. Ariel Olivetti är tack och lov tillbaka i nummer 13 de den efterlägtade minicrossovern Messiah War startar.

Manus: Duane Swierczynski
Illustration: Ariel Olivetti och Jamie McKelvie
Tusch: Jamie McKelvie
Färg: Guru Efx
Förlag: Marvel
Betyg: 3-/5

Lever uppföljaren upp till originalet?

Marvels från 1994 är både en av mina personliga favoriter och en Marvel Comics’ absolut största succéer genom tiderna. Miniserien om nyhetsfotografen Phil Sheldon med superhjältar som specialitet skapade framgångsrika karriärer för dess två upphovsmän Kurt Busiek och Alex Ross. Serien som var helt målad i akvarell återberättade ett antal centrala delar ur Marvels tidiga historia sett ur fotografen Sheldons öga.

New Avengers #49

Sweet Holly Molly! Det är ett av de bättre Avengers-nummer jag läst på länge. New Avengers kommer utan tvekan att var en av det intressantaste titlarna att följa under Dark Reign. Brian Michael Bendis skriver som om han vore nyfräst. Dialogen är snabb och rapp. Handlingen fartfylld och intensiv. Precis det man förväntar sig från Bendis. Långt ifrån den rätt slappa sörja han skrev i Secret Invasion. New Avengers känns som en fullständigt naturlig följd av Secret Invasion. Inget krystat. Inget konstigt. Och fullkomligt okomplicerat. Jag gillar det. Billy Tan medverkan höjer naturligtvis även det det totala intrycket av New Avengers. Han når kanske inte riktigt upp emot det höjder han presterade i Rise and Fall of the Shi’ar Empire för några år sedan, men det är lik förbannat riktigt riktigt bra.
New Avengers är minst sagt rätt förbannade att se Norman Osborne och hans Dark Avengers på TV stå och sno deras identiteter. På bästa sändningstid dessutom. Jag snackar så klart om Dark Avengers första framträdande i Dark Avengers #1. Men istället för att sitta sura i Captain Amricas lya bestämmer de sig för att tackla problemet head on. Det kommer garanterat bli en hel del stora fajter mellan de ”nya” och de ”mörka” i de kommande numren. Jag ser redan fram emot det. Bästa scenen i detta nummer är givetvis när Luke Cage smackar skiten ur Bullseye och Venom med en kofot. Känd från Geekporrs Att få stryk #38.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Billy Tan
Tusch: Matt BATT Banning
Färg: Paul Mounts
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5

WTF!?

Hej vi heter Marvel. Vi gillar pengar. Därför suger vi ur varenda möjlighet till att casha in på våra karaktärer. Denna gång i formen av musikal. Hej då. Via marvel.com.

Seriepodcasts #1

Tänkte skriva lite om de serierelaterade podcasts som jag till och från lyssnar på. Först ut är Marvels egen officiella podcast. Det är en rätt trevlig cast som drivs av Jeff Suter, Senior Art Director på Marvel. Jeff bjuder in aktuella kreatörer som får berätta om sina projekt. Avsnitten korta, runt 10 till 15 minuter. Om du leter efter lite kort underhållning när du sitter och väntar på bussen/tunnelbanan/tåget/spårvagnen är de perfekta. Men eftersom avsändaren är Marvel själva så är den kritiska granskningen i princip noll. Det hindrar dock inte Jeff Suter från att konstant driva med sina gäster. Se det mer som reklam än som journalistik.

» Marvel Podcast Central

War of Kings: Warhawk #1

Innan jag läste denna hade jag inte en endaste sida med Darkhawk. Allt visste var att han någon form av tonårssuperhjälte som skapades i början av 90-talet. Ung kille hittar en amulett som förvandlar honom till en brottsbekämpande android. Men trots att karaktären är helt okänd för mig så kommer jag snabbt in i berättelsen. Om det nu finns någon berättelse. Detta nummer handlar mest introducera karaktären och hans problem. Det är just problematiken som gör serien läsvärd och engagerande. Chris Powell, som han egentligen heter, är en rätt intressant karaktär. Ständigt plågad av okontrollerade raseriutbrott och rädslan för att den android han förvandlas till ska ta över kontrollen.
Dock har jag lite svårt att se koppling till War of Kings. Darkhawk utspelar sig på Long Island i New York, långt bort det intergalaktiska jätteepos man hade förväntat sig. Samtidigt är nog denna korta miniserie ett sätt att föra in karaktären i ett större sammanhang. Lite konstig är det även att Marvel lyfter fram en så pass obskyr karaktär som Darkhawk. Kanske försöker Marvel göra lite av en reboot av karaktären och det skulle inte förvåna mig om vi får se Darkhawk som löpande titel efter att War of Kings är avslutat.
Som bonus innehåller detta nummer även debutnumret av Darkhawk från 1991. Vanligtvis ogillar jag när tidningar fylls ut med gammalt material men här funkar det faktist bra. I alla fall för mig. Mycket för att jag aldrig läst något tidigare. Det gamla materialet håller inte alls samma klass utan känns mest som gammalt trögt 90-tals fluff.

Manus: C.B. Cebulski
Illustration: Harvey Tolibao och Bong Dazo
Tusch: Harvey Tolibao och Joe Pimentel
Färg: Rain Beredo och Jay David Ramos
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5

X-men vs. Hulk

Ibland undrar jag varför jag läser sån här skit. Det finns faktiskt inget positivt att säga om denna överhuvud taget. Claremont skriver en helt meningslös historia. Jag är ledsen att säga det men jag har faktiskt inget förtroende för honom längre. Han känns allt mer som en föredetting som lever på gamla meriter. Han klarar helt enkelt inte av att levererade det man förväntar sig i en modern superhjälteserie. Även visuellt är det helt intetsägande. Raapacks stil är lite som att ”sjunga fint”. Tekniskt, kompetent och väl utfört. Men totalt ointressant. Som om det inte räckte med det. Marvel har fyllt ut den här one-shoten med gammalt reprint från ett annat möte mellan X-men och Hulk ur Uncanny X-men #66. Ingen höjdarserie det heller, men den kan i alla fall ursäkta sig med att den är från tidigt 70-tal. Ingen vettig människa bör läsa denna helt usla serie. Håll er undan.

Manus: Chris Claremont
Illustration: Jheremy Raapack
Tusch: Larry Welch
Färg: Chris Sotomayor
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5

X-men: Magneto Testament #5

Att miniserien X-men: Magneto Testament varit lite av en besvikelse för mig har jag tjatat om tidigare. Dels fick de tre första numren rätt sval kritik och dels så hade jag den som botten på min årslista för 2008. Men det fjärde numret — som jag aldrig recenserade — var ändå något av en ljusning. Hade jag jag gjort det hade det fått en stark fyra. Och miniserien har blivit bättre och bättre allt eftersom. Alltså förväntade jag mig ett riktigt starkt avslutande nummer. Men tyvärr schabblar Greg Pak bort det totalt. Början av numret är rätt oengagerande och när man väntar på att det ska ta fart så är det helt plötsligt över. Istället för en riktig ordentlig grande finale blir det bara en trött suck. Och jag kan inte riktigt förstå varför Pak väljer att avsluta på det här sättet. Visst, serien har genomgående haft en mycket realistisk touch — långt ifrån allt vad hjältar och superkrafter heter. Men jag hade ändå velat se någon form av kopplingen till hur Max Eisenhardt förvandlas till Magneto. Eller hur han börjar ana sina krafter. En föraning om vad som komma skall. Tyvärr blir det ingenting av det. En otroligt tråkig avslutning på en miniserie som hade potential att som helhet bli riktigt bra.
Det enda som ändå gör detta nummer någorlunda läsvärt är den bonusserie som kommer efter själva serien. Den är baserad på en verklig händelse och handlar om Dina Babbit — en överlevande från Auschwich. Dina, som var konstnär och illustratör, tvingades av Josef Mengele att i vetenskapligt syfte att porträttera sina medfångar. I efterhand har hon av polska regeringen förvägrats rätten till sina egna verk och ett stort antal amerikanska animatörer och serietecknare har gått samman i sitt stöd för att porträtten ska återlämnas till Dina. Serien är skriven av Rafael Medoff, men framförallt vackert tecknad och tuschad av legenderna Neal Adams och Joe Kubert.

Manus: Greg Pak och Rafael Medoff
Illustration: Carmine Di Giandomenico och Neal Adams
Tusch: Carmine Di Giandomenico och Joe Kubert
Färg: Matt Hollingsworth
Förlag/Imprint: Marvel Knights

Betyg: 2/5

The Immortal Iron Fist vol. 2: The Seven Capital Cities of Heaven

Volym 1 av Iron Fist var en rätt ok serie. Ändå kändes den lite som en besvikelse. Kanske för att jag i något sorts Brubaker-rus trodde att den skull vara bättre än Jesus. Däremot är volym 2 en riktig höjdare. Det är ett fyrverkeri av superhjälteepos, österländsk mystik i Hollywood-tappning och jävla massa kung fu-sparkar. The Seven Capital Cities of Heaven tar vid där förra volymen slutade. Vart 88:e år materialiserar sig alla de sju himmelska städerna på det jordliga planet samtidigt. Hur bättre fira detta än att ställa till med århundradets kampsportsturnering? Varje stads Immortal Weapon fajtas för att försvara just sin stads färger. Och Danny ”Ion Fist” Rand står såklart redo att med brinnande knytnävar stå upp för K’un-Luns heder. Nu är egentligen inte just den delen av historien den mest intressanta. Det är ett gäng rätt softa slagsmålsscener. Inte så mycket mer. Den intressanta delen är snarare alla de flashbacks som berättar om den förra Immortal Iron Fist Orson Randalls bakgrund och dennes förhållande till Dannys far, Wendell Rand. Det är en blandad påse av lite Indiana Jones, lite Jules Verne och lite gammal pulplitteratur. Rätt sweet faktiskt

Manus: Matt Fraction & Ed Brubaker
Illustration: David Aja
Tusch: David Aja
Färg: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5

Brubaker skriver The Marvels Project

If anyone ever wants to know how the Marvel Universe started, this is the book. This is the beginning of the Marvel Universe right here.

Ed Brubaker och Steve Epting, teamet bakon succén Captain America, släpper i sommar första numret av en åtta delar lång miniserie med namnet The Marvels Project. Brubaker beskriver den i en intrevju med Newsarama som en blandning av filmen The Right Stuff och en gammal spionhistoria. Serien är ett led i Marvels 70-årsjubileum och kommer berätta om hur hela Marvels universum ursprungligen föddes en gång i slutet av 30-talet. Brubaker och Epting har lyckats väldigt bra med att gestalta Captain Americas bakgrund från andra världskriget och jag tror att de kommer att fungera prefekt för en sån här serie. Helt klart något att se fram emot i sommar. Via Newsarama.