Epitaph, en recension

Det kan ju såklart vara rätt vanskligt att bedöma en film utifrån dess trailer. Lätt att glömma att det är enkelt att kränga skitfilmer genom att klippa ihop de få scener som är halvokej till något som verkar vara en halvhyfsad film. Såg exempelvis Walk Hard: The Dewey Cox Story i helgen. Av trailern att döma borde filmen var rolig som fan, men det var rena gäspningen. Alla skämt som funkade i trailern föll platta till marken i sitt riktiga sammanhang. Som ni säkert läst så var jag riktigt peppad att se Epitaph i fredags — efter att just ha sett endast trailern. Så, hur var den? Levde den upp till förväntningen?

Jag liknade Epitaph med en koreansk Riket. Och visst finns likheterna där. Båda är ”skräckisar” som utspelar sig i sjukhusmiljö. Båda är också gjorda av regissörer med höga visuella ambitioner och viljan att berätta en historia om olika människoöden snarare än att göra en konventionell skräckfilm. Men där upphör likheterna.

Epitaph är bröderna Jung Sik och Jung Beom-sik regidebut och har kallats den bästa K-horrorn sedan A Tale of Two Sisters. Den nominerades till 2008 års Asian Film Award.

Filmen utspelar sig i 40-talets Korea då landet ockuperas av japanska trupper. Vi får följa tre separata historier som alla på något sätt har anknytning till sjukhuset Ansaeng. Den första handlar om en ung föräldralös läkarstudent som tvingas giftas sig med sjukhusdirektörens dotter, en kvinna han aldrig träffat i verkliga livet. Samtidigt fascineras han av en ung kvinna som hittats drunknad och fastfrusen i isen. Successivt börjar han fatta tycke för den döda kvinnan — känslor som inte är helt obesvarade.
I den andra kommer en svårt traumatiserad flicka in på akuten efter att ensam ha överlevt en bilolycka där resten av hennes familj dött. Hennes chocktillstånd beror inte enbart på upplevelsen av olyckan utan att hennes familj fortsätter att kommunicera med henne från andra sidan.
Slutligen i den tredje så försöker en japansk militär lösa fallet med ett antal mord på japanska soldater som begåtts av en massmördare. Spåren leder till en av kirurgerna på sjukhuset. Frågan är om det verkligen är kirurgen och vad motivet är, eller om det ligger något övernaturligt bakom?

Bröderna Jung kombinerar vackert foto med bra personporträtt och karaktärer som berör. Det är även intressant att se en skräckfilm som utspelar sig i koreansk 40-talsmiljö. Det är ett grepp som jag tidigare aldrig sett. Frågan är dock om detta verkligen är en skräckfilm. Trots en del riktigt läskiga scener som även den luttrade hoppar till av så är det huvudsakligen en film om tre olika kärlekshistorier.

Tyvärr faller filmen på att det är en för rörig olinjär historia som hoppar fram och tillbaka i tiden. Det är lätt att tappa bort sig i handlingen och ofta sitter man smått förvirrad och undrar vad som verkligen händer, eller snarare vad som inte händer. Ofta tycker jag att filmer som är på det här viset kan vara både spännande och utmanande — men i det här fallet tycker jag inte att det tillför något utan snarare är i vägen. Epitaph hade faktiskt vunnit på att vara mer konventionell.

Betyget blir trots detta inte alltför lågt. Kombinationen av fantastiskt foto och riktigt bra skådespelarinsatser gör att den förtjänar en stabil 3:a. Jag håller med om det som skrivs i festivalprogrammet — bröderna Jung är värda att hålla ett öga på i fortsättningen.

Betyg: 3 av 5

Annonser

0 Responses to “Epitaph, en recension”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: