Red Cliff, en recension

Det känns rätt svårt att skriva en rättvis recension på denna film. Den första kinesiska film John Woo regisserat sedan 1992 års Hard Boiled. Att säga att förväntningarna är höga är ett kraftigt understatement. Och förväntar man sig att få se heroic bloodshed i slowmotion så kommer man bli kraftigt besviken. Och förväntar man sig mainstream swordplay som Crouching Tiger Hidden Dragon eller Hero kommer man troligtvis också bli besviken. Red Cliff känns som en film helt och håller gjord för den kinesiska marknaden.

Det är just det som gör filmen svårt att bedöma. För att verkligen förstå och få ut allt av denna film känns det som att det krävs att man har viss förståelse i kinesisk historia (något jag inte har). Titeln Red Cliff kommer i från den historiska händelsen ”The Battle of Red Cliff”. En viktig milstolpe i kejsardömets Kinas bildande. Och en film om detta berör antagligen oss laowai lika mycket som en film om en kung som invaderar sitt grannland och slutligen blir skjuten med en knapp i huvudet. För kineser alltså.

Och om historien känns främmande så är det ingenting mot hur röriga karaktärerna är. Det är inledningsvis riktigt svårt att hålla reda på vem som är vem. ”Han generalen där med det långa skägget, han var god va?”. ”Nej för fan heller, det är en annan general, det där är ju den onda generalen med det långa skäggat”. Och alla har i princip samma frilla. Ja, ni fattar va? Kolla in bilden ovan.

Det verkar antagligen som att jag dissar denna film, men jag gillar faktiskt Red Cliff på något sätt. Den lever så klart inte upp mot mästerverk som A Better Tomorrow eller The Killer. Det hade jag inte heller förväntat mig. Det är filmer som är så fantastiska och som har betytt så mycket för mig att jag får ont i huvudet bara av att tänka på att försöka förklara det. Det känns som en omöjlighet att över träffa dessa. Red Cliff tar ett tag att komma in i den och bitvis kan den kännas lite seg. Men har man tålamod (den är 2 timmar och 20 minuter) så griper den successivt tag i en. Och lagom till slutet vill man bara ha mer, mer och mer. Och när ångan är uppe tar det abrupt slut. Det är nämligen så att detta bara är första delen av två. Jag ser redan fram emot del två som går upp på bio i Asien i januari. DVD’n, dröjer antagligen till någon gång under våren. Dessutom kommer nedklippt version av båda filmerna på två timmar släppas i USA och Europa.

Visuellt är det så klart en fröjd, det är ju ändå Woo som står som upphovsman. En scen jag tycker extra mycket om är när huvud karaktärerna spelade av Tony Leung och Takeshi Kaneshiro inledningsvis försöker lära känna varandra. De spelar lite qin ihop, ett sort enkelt traditionellt stränginstrument. Eller lite är inte riktigt sant. Scenen är säkert fem minuter lång. Fem minuter av frenetiskt qin-plinkande. På så sätt blir de blodsbröder, själsfränder och förstår varandra utan och innan. Så enkelt kan det vara ibland. Och sånt funkar så klart bara i en kinesisk film.

Betyg: 3/5

Annonser

2 Responses to “Red Cliff, en recension”


  1. 1 gamergadgetgirl oktober 8, 2008 kl. 17:51

    Att filmen skulle vara gjord för den kinesiska marknaden tar jag som ett gott tecken. Tecken på att John Woo äntligen är på väg tillbaka till det han gör bäst! :)

  2. 2 junkultur oktober 8, 2008 kl. 22:29

    Klart att det är. Men det är ändå lite anmärkningsvärt att han inte försöker upprepa de framgångar Ang Lee och Zhang Yimou har haft med sina filmer i väst. Men det säger väl kanske en hel del om hur stark marknaden i Kina är.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: