Kick-Ass #5

kick-ass_5_cover

Jag har jobbat rätt mycket den senaste veckan. Vardag och helgdag. Ofta sent in på nätterna. Bloggen har därför blivit svårt lidande. Och även serieläsandet. Men jag har ändå hunnit med att läsa några bra grejer. Bland annat det senaste numret av Mark Millars och John Romita Jrs Kick-Ass. Omslaget till det femte numret skryter med att det är: «The Hottest Comic Book in the World Ever!» Vare sig det är ironiskt menat eller om de fått storhetsvansinne, så har de klart helt rätt. Du kan faktiskt inte läsa något bättre än Kick-Ass just nu. Punkt slut. Alla kategorier. Ingen idé att opponera sig. Om du är en av dem som är tveksam inför att läsa superhjälteserier men är trött på din gamla nötta Watchmensamling så kan Kick-Ass säkert vara något för dig.

Kick-Ass är, för er som har missat det, berättelsen om den serieläsande och frustrerade tonåringen Dave Lizewski. I någon sorts pubertetsrelaterad jakt efter en egen identitet beslutar sig Dave för att under namnet Kick-Ass starta en karriär som superhjälte. Utan att ha några krafter givetvis. Själv började jag lyssna på punk i den åldern, men vill man klä sig i färggranna kläder och göra stan säker så ligger det väl inget i det fel heller. Ok, när ett filmklipp på Lizewski, där han går i mellan och räddar offret i en misshandel, hamnar på Youtube blir han snabbt en internetfenomen. Hans berömmelse leder i sin tur till att han inspirerar andra unga män att trä på sig trikåerna och agera hjältar.

Femte numret av Kick-Ass är det hittills starkaste. Det börjar med att Lizewski berättar om en av de superhjältar som apat efter honom — Red Mist. En sort nemesis som stulit uppmärksamheten från Kick-Ass. När de senare möts visar det sig att Red Mist egentligen är mer intresserad av att glida runt i sin röda Ford Mustang och röka gräs än att verkligen göra något ”riktigt” superhjältejobb. Det är här en del av storheten ligger i serien Kick-Ass. Det är väl antagligen så verkligheten skulle se ut om det fanns superhjältar på riktigt. Haschtomtar och fjuniga tonåringar.

En annan är såklart att det är en helt fantastiskt berättad och tecknad historia. Det är sällan man läser serier där allting fullständigt stämmer. Där karaktärerna känns genomtrovärdiga och verkliga. Där berättelse och bild flyter helt samman helt naturligt och berättar något som verkligen berör. Kick-Ass är just en sådan serie. Betyget kan inte bli något annat än en femma. Och egentligen är det väl ett betyg för hela serien som helhet. Den känns som en nutida serieklassiker och om inte den kommande filmatiseringen totalt sabbar det så tror jag att vi om några år kommer att se den som en lika stor klassiker som Watchmen.

Det finns egentligen bara en ska man kan klaga på med Kick-Ass — den otroligt ojämna utgivningstakten. Förra numret släpptes 27 augusti! En sämre serie hade lidit otroligt mycket av det. Förhoppningsvis har Marvel/Icon fått ordning på detta nu. De preliminära utgivningsdatumen för kommande nummer ser ut att följa en mer normal utgivningstakt.

Manus: Mark Millar
Illustration: John Romita Jr
Tusch: Tom Palmer
Färgläggning: Dean White
Förlag: Icon

Betyg: 5/5

Annonser

4 Responses to “Kick-Ass #5”


  1. 1 Geekporr januari 19, 2009 kl. 23:08

    Hur många nummer består serien av? Väntar man på TPB eller köper man lösnummer?

  2. 2 junkultur januari 20, 2009 kl. 00:10

    Riktiga karlar köper så klart lösnummer.

    Vad jag förstått så är serien ”ongoing” och ingen miniserie. Kan ha fel men tror att det är så. En samling av nummer 1-6 är tydligen på gång och enligt Amazon släpps den som hardcover 22 juli i år.

  3. 3 Pelle januari 20, 2009 kl. 11:48

    Bättre än No Hero? Som jag (utan att ha läst Kick Ass) nog sätter högst just nu.

    Annars så är väl själva dekadenta hjältar som knarkar och sätter på brudar-grejen väl redan gjord i The Boys? Iofs ”riktiga” superhjältar, but still?

  4. 4 junkultur januari 20, 2009 kl. 12:23

    Det beror väl lite på vad man gillar, men jag tycker tveklöst att Kick-Ass är bättre än No Hero. Den må vara bra, men Warren Ellis skapar egentligen en rätt ordinär dekonstruktion av superhjältegenren. Jag tycker inte att den bjuder på något extra. Missförstå mig inte, jag gillar den. I alla fall det två nummer jag hittills läst.

    Det finns inga gemensamma nämnare mellan Kick-Ass och the Boys överhuvudtaget. Karaktärerna i Kick-Ass är snarare ynglingar med identitetskris än dekadenta superstjärnor som svinar runt. The Boys är byggd kring att det verkligen finns superhjältar. Och att de på grund av att de har superkrafter kan bete sig hur de vill. Kick-Ass på hur det skulle se ut om serietidningsnördar i vår verkliga värld skulle klä sig i färgglada kostymer och bli vigilantes.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





%d bloggare gillar detta: