Posts Tagged '2'

X-men: Magneto Testament #5

x-men_magneto_testament_5_coverAtt miniserien X-men: Magneto Testament varit lite av en besvikelse för mig har jag tjatat om tidigare. Dels fick de tre första numren rätt sval kritik och dels så hade jag den som botten på min årslista för 2008. Men det fjärde numret — som jag aldrig recenserade — var ändå något av en ljusning. Hade jag jag gjort det hade det fått en stark fyra. Och miniserien har blivit bättre och bättre allt eftersom. Alltså förväntade jag mig ett riktigt starkt avslutande nummer. Men tyvärr schabblar Greg Pak bort det totalt. Början av numret är rätt oengagerande och när man väntar på att det ska ta fart så är det helt plötsligt över. Istället för en riktig ordentlig grande finale blir det bara en trött suck. Och jag kan inte riktigt förstå varför Pak väljer att avsluta på det här sättet. Visst, serien har genomgående haft en mycket realistisk touch — långt ifrån allt vad hjältar och superkrafter heter. Men jag hade ändå velat se någon form av kopplingen till hur Max Eisenhardt förvandlas till Magneto. Eller hur han börjar ana sina krafter. En föraning om vad som komma skall. Tyvärr blir det ingenting av det. En otroligt tråkig avslutning på en miniserie som hade potential att som helhet bli riktigt bra.
Det enda som ändå gör detta nummer någorlunda läsvärt är den bonusserie som kommer efter själva serien. Den är baserad på en verklig händelse och handlar om Dina Babbit — en överlevande från Auschwich. Dina, som var konstnär och illustratör, tvingades av Josef Mengele att i vetenskapligt syfte att porträttera sina medfångar. I efterhand har hon av polska regeringen förvägrats rätten till sina egna verk och ett stort antal amerikanska animatörer och serietecknare har gått samman i sitt stöd för att porträtten ska återlämnas till Dina. Serien är skriven av Rafael Medoff, men framförallt vackert tecknad och tuschad av legenderna Neal Adams och Joe Kubert.

Manus: Greg Pak och Rafael Medoff
Illustration: Carmine Di Giandomenico och Neal Adams
Tusch: Carmine Di Giandomenico och Joe Kubert
Färg: Matt Hollingsworth
Förlag/Imprint: Marvel Knights

Betyg: 2/5

Annonser

Project Superpowers vol. 1

project_superpowers_vol_1

Ibland vill man verkligen gilla något. Men hur mycket man anstränger sig och försöker intala sig hur bra det är så inser man till slut att man måste kapitulera och erkänna att det faktiskt inte är det. Lite så är det med Project Superpowers. Jag vill verkligen gilla det. Och jag försöker verkligen, men det går inte.
Visserligen är projektet i sig både intressant och ambitiöst. I alla fall på papperet. Jim Kreuger (Earth X) och Alex Ross (Marvels) har dammat av ett antal gamla Golden Age-superhjältar från andra världskriget och vävt in dem i en historia som utspelar sig i vår nutid. Främst handlar det om gamla bortglömda hjältar som Black Terror, Daredevil och Fighting Yank. Jag antar att Ross och Kreuger gjort detta som en form av kärleksförklaring till den tid då superhjältegenren föddes. Tyvärr missar de målet totalt. Intentionen är säkert god, och jag tycker att det är bra ur ett historiskt perspektiv att lyfta upp gamla bortglömda serier. Men det faller på utförandet. Det är en otroligt rörig historia som känns både oengagerande och tungrodd. Grundplotten är extremt krystad och konstruerad och känns mest skapad för att förklara hur ett gäng trikåer från 40-talet plötsligt poppar upp i nutid. Allt detta med ett tjugotal för mig som läsare helt okända karaktärer som jag saknar relation till. Det blir lite väl mastigt att försöka förstå och fatta tycke för alla dessa hjältar. Och det blir inte bättre av att det är oerhört torrt och ointressant skrivet. Det blir mycket bakåtbläddrande för att förstå den rätt förvirrade handlingen. Men det räcker inte. Det finns element i serien som är så pinsamt dåliga och felplacerade att jag blir generad av att läsa det. Saker som får mig att undra varför ingen på Dynamite drog i handbromsen och tog ett allvarligt snack med Ross och Kreuger. Det känns otroligt tråkigt att Project Superpowers inte håller måttet. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa den och hade en känsla av att den skulle vara riktigt bra.
Om man ändå ska säga något positivt om Project Superpowers så är det att vissa av karaktärerna faktiskt väcker ett visst intresse. Om det beror på att förlagorna kvalitet eller på Ross och Kreuger är svårt att bedöma. Jag tror att serien hade funkat bättre om det dragit ner på antalet karaktärer och handling fått vara kvar i sin ursprungliga miljö. Jag hade inte haft något emot att läsa om hur Black Terror ger Hitler på truten. Tydligen verkar ändå Dynamite se serien som en framgång. Dels kommer en uppföljare under 2009 och dels ett antal spin-offs i form av solotidningar med bland annat nämna Black Terror. Kanske är de bättre. Jag är tveksam.

Manus: Jim Krueger & Alex Ross
Illustration: Alex Ross, Doug Klauba, Stephen Sadowski och Carlos Paul
Tusch: Doug Klauba, Stephen Sadowski och Carlos Paul
Färg: Debora Carita
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 2-/5

Dark Avengers #1

dark_avengers_1_coverI veckan läste jag första numret av den helt nya Avengers-tidningen Dark Avengers. I och med att den här titeln givits ut får man väl lov att säga att Dark Reign är igång på riktigt. De olika one-shots och strönummer som kommit tidigare under året har mest känts som teasers på vad som komma skall. Först i detta nummer visar det sig vad Dark Reign verkligen kommer att innebära. Dark Avengers har omgärdats av en hel del hemlighetsmakeri. Vem är mannen på bilden? Den store Iron Patriot. Jag har medvetet inte följt med allt för mycket i spekulationerna på olika forum. Likaså har det diskuterats om vissa av medlemmarna i bakgrunden verkligen har är de superhjältar de ser ut att vara. Om du inte vill veta hemligheten som avslöjas i första numret så sluta läsa nu. Spoiler efter hoppet

Fortsätt läs ‘Dark Avengers #1’

Deadpool… mmnja…

deadpool_4_coverdeadpool_5_cover

Igår passade jag på att läsa lite grejer som legat på hög och väntat. Grejer som jag inte känt mig så jätteengagerad att ta tag i. Bland annat läste jag arcen Horror Business i Deadpool nummer 4-5. En rätt meningslös historia faktiskt. Deadpool är fattig och tar därför ett till synes svinenkelt uppdrag. Döda en plastikkirurg som använder sig av en rätt okonventionell metod — han gör folk unga och vackra genom att förvandla dem till zombies (?!). Konceptet känns bara dumt och tillkrånglat och historien helt urvattnad. Deadpool brukar ha en humoristisk touch som ibland kan pigga upp sådana här historier, men i Horror Business så känns den bara trött. Jag har beställt nummer 6, men frågan är om inte det blir det sista.

Manus: Daniel Way
Illustration: Carlo Barberi
Tusch: Sandu Florea
Färgläggning: Marte Gracia
Förlag: Marvel

Betyg: 2-/5

Halvdan start för War Machine

war_machine_1_coverJag är rätt kluven till första numret av War Machine. Senast gjorde krigsmaskinen ett inhopp i tidningen «Iron Man Director of S.H.I.E.L.D.» under Secret Invasion. I och med Dark Reign har han fått en helt egen tidning. Och det börjar väldigt lovande med en Jim Rhodes i full War Machine-rustning som gör upp med ett gäng legoknektar och krigsförbrytare. Samtidigt vävs scener från Rhodes’ förflutna där han skadas av en bomb. Han blir av med båda armarna och benen, delar av ansiktet och ryggraden. Hela den sekvensen fokuserar mer på personen Jim Rhodes än på superhjälten War Machine. Jag är väldigt förtjust i den typen av superhjälteserier. De som går mer på djupet och utvecklar karaktären. Inte bara välpumpade muskler, mantlar och snygga poser. OK, scenen är väl inget Norén-drama direkt, men det ger ändå en stark känsla och sympati för personen bakom masken.
Tyvärr faller det efter det här. Det visar sig rätt tydligt vad War Machine är tänkt att vara för tidning. Också vilken funktion han kommer att ha i Marvels universum under Dark Reign. War Machine framställs som en en soldat snarare än en superhjälte. I världens alla väpnade konflikter kommer Jim Rhodes komma och bomba skurkarna tillbaka till stenåldern. Lite som amerikanska militären, fast i ett miniformat. Rätt risigt enligt mig. Idén med en superhjältar som leker världspolis är varken särskilt ny eller särskilt upprörande. Det är bara det att här är det gjort totalt med avsaknad av humor. Den sarkasm och samhällskritik som går att finna i exempelvis Warren Ellis’ Authority eller JMS’ Supreme Power saknas totalt i War Machine.
Jag har ändå förhoppningar om att det här kan bli en bra titel. Greg Pak (X-men: Magneto Testament) kan bättre än så här. Kanske är det bara lite premiärnerver som skakar. Sen måste jag även berömma tecknaren Leonardo Manco. Utan hans fantastiska illustrationer hade detta premiärnummer varit en ännu större besvikelse.

Manus: Greg Pak
Illustration: Leonardo Manco
Tusch: Leonardo Manco
Färgläggning: Jay David Ramos
Förlag: Marvel

Betyg: 2+/5


W3Counter

Bloggnätverk – Bloggschmätverk

Annonser