Junkultur - Skräpkultur, asiatisk film, tecknade serier och annan junk

Här kommer ytterligare en recension från crossovern Divided We Stand. Den tidigare recenserade run’en i Uncanny X-men var ju lite av en besvikelse. Det är däremot inte The Only Game in Town. Vilket faktiskt var lite av en överraskning. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av X-factor tidigare utan mest köpt den när den ingått i någon pågående mutant-crossover. Så också denna gång, men med skillnaden att jag nu faktiskt tecknat en riktig prenumeration.
Efter X-mens splittring i Messiah Complex så är X-factor den enda fungerande mutantgruppen. Om man inte räknar med X-force, en sorts black ops ledd av Wolverine (mer om detta i en kommande recension). Jamie Madrox, a.k.a the Multiple Man kämpar med att hålla ihop gruppen och förhindra att även den splittras. Samtidigt verkar den gamle 70-talsskurken Arcade ha tagit över hela Mutant Town.
X-factor har en mer nedtonad och realistisk känsla än vad många andra mutanttitlar har. Och jag gillar just det. Det är en skön kontrast till mer konventionella x-titlar.

Betyg: 3 starka av 5 Madrox kloner

Nja, det känns liksom inte rätt det här. Smashing Pumpkins och slow motion. Jag är fortfarande fruktansvärt skeptisk till denna film. Det beror såklart att det är en av de serier som betytt mest för mig någonsin.

Kolla på den här.

Uppdaterat: Trailer Addict har en trailer i bättre kvalitet här.

Jag har ju ondgjort mig en del den senaste tiden över Mike Mignola. Därför är det kul att Dark Horse presenterar en rolig Hellboy-nyhet. Mike kommer själv både skriva och illustrera ett nytt Hellboy-äventyr. Det rör sig visserligen bara om en one-shot, men ändå — riktigt roligt! In the Chapel of Moloch släpps i slutet av oktober och kommer vara 32 sidor långt. Läs mer på darkhorse.com.

Mutant crossovern Divided We Stand börjar lida mot sitt slut. Jag har just läst klart X-factor och X-men Legacy och recensioner kommer att dyka upp snart. Men innan dess tänkte jag berätta lite om den del av denna crossover som positivt överaskat mig mest. X-men: Divided We Stand är en två delars serieantologi som i korta historier berättar olika mer obskyra x-mäns öden under crossovern. Alla av olika författare och illustratörer. Allt är givetvis av skiftande kvalitet, vissa är halvdåliga och vissa riktigt bra. Sammantaget är det dock en rätt behagligt läsupplevelse om man gillar mutanter. Jag gillar verkligen formatet med korta berättelser som behandlar mindre karaktärer och företeelser.

Betyg: 3 av 5

Kollade igenom lite gamla länkar och hittade Confession of a Pop Culture Addict. Han har en rätt rolig story om när någon försöker dra ett superhjälteskämt. Otroligt geekigt.

Med tanke på mina inlägg den senaste tiden kan man nästa tro att detta är en ren serietidningsblogg. Så jag slänger in en snabb recension på senaste sedda Hong Kong-rulle.
Three Kingdoms Resurrection of the Dragon har fått rätt sval kritik från olika HK-siter. Mycket för att det ska vara kommersiellt fluff. Och på sätt och viss är det väl just det. Men jämfört med besvikelsen och tidigare recenserade An Empress and the Warriors så är det här rena Bergman. Det är en helt OK wuxia i historisk miljö med stor budget, baserad på den klassiska kinesiska äventyrsromanen Romance of Three Kingdoms, och med Andy Lau och Sammo Hung som huvudroller. Action-sekvenserna är korrigraferade av Hung själv och håller hög klass. Det är just dessa som är filmens största behållning. Lite skön underhållning helt enkelt.
Intressant är att även John Woo’s Red Cliff är en filmatisering i av precis samma roman. Första delen lanserades just i dagarna. Tror att den kommar vara strået vassare en Three Kingdoms.

Betyg: 3 av 5 karatepinnar

Efter ett tips från APTPTT så köpte jag första volymen av The Boys av Garth Ennis och Darick Robertsson. Jag gillade Ennis Preacher när den kom ut i mitten av 90-talet. Allt var grymt och härligt våldsamt, men av någon anledning tappade jag intresset efter några nummer. Utöver Preacher och det han gjort med Punisher så är han hyfsat obekant för mig.
The Boys kretsar kring en minst sagt suspekt gren av CIA som har till uppgift att hålla koll jordens ökande antal superhjältar, s.k. Supes. Inte helt olikt Alan Moores Top 10 — bara betydligt mer våldsamt, sexigt och politiskt inkorrekt. Moores superhjältepoliser är just… poliser. The Boys är ett gäng psykopater med egna agendor som tar till vilka smutsiga medel som helst för att få jobbet gjort.
Jag måste säga att jag gillar The Boys otroligt mycket. Det är alltid kul med den här formen av superhjälteserier som leker med själva genren. Volym 2 ligger på inköpslistan.

Betyg: 4 av 5 insparkade skallar

Ingen som läst denna blogg har väl undvikit att lägga märke till att X-men splittrades efter Messiah Complex? Och att vad som händer alla olika x-män berättas i story arc’en Divided We Stand? Huvudstoryn X-men Divided går i Marvels mutantflaggskepp The Uncanny X-men. Alltså borde denna story både vara den viktigast och bästa? Kan man tycka.

Fortsätt läs ‘Uncanny X-men 495-499: X-men Divided’

Empire Magazine visar upp en teaser/promobild från kommande Wolverine-filmen. Lite i snålaste laget tycker jag. Inte direkt att vi får se något vi inte redan sett. Hugh i en vit wife beater. Wow! Klicka på bild-helvetet om du vill se den grande.

Tidigare har jag skrivit om hur trist jag tycker det är att Mike Mignola inte längre själv tecknar några av sina alster. Darkness Calls är den första längre berättelsen sedan Conqueror Worm och även den första av nye tecknaren Duncan Fegredo.
Jag har inte läst något av Fegredo tidigare och vet inte riktigt hur hans stil ser ut. Men han klarar av att förvalta känslan från Mignolas Hellboy mycket bra. Man känner igen sig i det stora kontrasterna mellan svart och vitt som Mignola jobbat med. Fegredo behärskar detta utmärkt och tillför dessutom en detaljrikedom som Mignola saknade. Kort sagt tycker jag att Fegredo teckningar lever upp till den standard man förväntar sig att en Hellboy-historia ska ha — utan att bli en för stor Mignola-imitatör.
Mignola har enligt mig inte skrivit en enda riktigt bra Hellboy-historia sedan redan nämda Conqueror Worm. De två korta historierna i Stange Places (Third Wish och The Island) kändes båda som rätt meningslösa mellanhistorier. Makoma, den enda längre berättelsen i The Troll Witch and Others var nästintill helt ointressant. Inga av dessa rörde särsklit mycket vid det som jag uppskattat i tidigare volymer; gamla nazistskurkar, folktro och oknytt, Lovecraft-monster eller Hellboys ofrivilliga roll som förstörare av hela världen. I Darkness Calls tycker jag Mignola är på rätt spår igen. Ok, inga nazister, men ändå massa skönt oknytt. Äntligen känner jag mig sugen på att läsa mer Hellboy. Fegredo och Mignola jobbar just nu med uppföljaren Hellboy: The Wild Hunt. Något att se fram emot.

Betyg: 4 svaga av 5 avsågade horn