Theos ockulta kuriositeter: Mumiens blod

Mumiens blod av Ola Skogäng har funnits i handeln ett bra tag nu. Den enda anledningen till att jag recenserar den så sent är för att jag näst intill aldrig läser svenska serier längre och har dålig koll. Och den enda anledningen till att jag faktiskt recenserar den över huvud taget är för att den i svenska sammanhang är helt unik. Mitt intresse för svenska serier har de senaste 15 åren varit rätt lågt. Den självbiografiska och socialrealistiska stilen som är så vanligt förekommande i Sverige har aldrig riktigt tilltalat mig. Möjligtvis när jag var runt 14 eller 15, lyssnade på Sister of Mercy och hade pretentioner om att vara intellektuell. Nu har jag vuxit upp och vill istället ha stora episka berättelser om demoner, rymdskepp eller maskerade män i spandex. Sånt hittar man sällan på svenska. Därför är det otroligt roligt att se att det faktiskt finns svenska serieskapare som inte följer normen och vågar skapa något annorlunda.

Att beskriva Mumiens blod är rätt enkelt. Det är en blandning av Hellboy och Tintin i Stockholmsmiljö. Theo är en man i björnskepnad som driver ett ockult antikvariat i Gamla Stan. Vid sidan av hjälper han då och då stockholmspolisen med knepiga fall av övernaturlig karaktär där konventionella metoder inte fungerar. Historien i Mumiens blod kretsar just kring ett antal olösta fall där offren lämnats helt tömda på blod.

Ola Skogäng är utan tvekan en mycket kompetent serieskapare. Samtidigt är det extremt tydligt vart hans inspiration kommer ifrån. Influenserna från Mike Mignola är bitvis lite väl tydliga. Theo, en stor övernaturlig karaktär som löser ockulta fall och gillar att samla gamla ockulta reliker. Likheterna med Mignolas Hellboy är många. Skogäng bygger dessutom sin historia kring en verklig företeelse. Så som Mignola väldigt ofta gör med Hellboy. Det finns faktiskt ett gammalt olöst fall i Stockholm från 1932 kallat «Atlasvampyren». Här ifrån har Skogäng hittat utgångspunkten till sin berättelse.

Även visuellt är det starkt influerat av Mignola. Man kan undra varför Skogäng tillsammans med Sveriges andra serieskapare i genren, Peter Bergting, är sådana Mignolakopiatörer? Kan det vara så att Mignolas stil är rätt tacksam att efterlikna? Det är lite tråkigt för jag tycker. Skogäng verkar vara en mycket duktig tecknare och hade säkert lyckats lika bra om han vågat stå på egna ben och utvecklat en egen stil.

Nu finns det ändå mycket positivt att säga om Mumiens blod. Det är en mycket bra berättad historia med en mängd intressanta karaktärer. Skogäng lyckas verkligen med att blåsa liv i sina skapelser. Här finns hemliga ockulta brödraskap, asadyrkande nazister, undervattensmonster och levande huvuden i glasburkar. Alla målas upp på ett levande och trovärdigt sätt. Händelseförloppet i sig är både påhittigt och spännande, även om det ibland lider lite av några dramaturgiska standardlösningar. Det är egentligen inget större problem, Mumiens blod är ändå en klassisk äventyrsserie. Och då kommer man undan med sådant. Det negativa som finns att säga är att Theos bakgrundhistoria inte riktigt lyfter. Den hade mått bättre av att vara antingen mer kortfattad och mystisk, eller mer utvecklad. Nu faller den platt någonstans mittemellan och berör aldrig riktigt.

Jag hade verkligen velat ge Mumiens blod ett högt betyg. Hade Ola Skogäng vågat utveckla en mer egen stil och jobbat lite lite extra på manuset så hade den fått det. Nu blir det istället en otroligt stark 3:a. Mumiens blod är bara första delen i serien Theos ockulta kuriositeter. Nästa gång tror jag att Skogäng träffar mitt i prick. Det ska bli mycket spännande att se vad som kommer här näst.

Manus, illustration och färgläggning: Ola Skogäng
Förlag: Kartago

Betyg: 3++/5